Trattkantareller på tork i vardagsrummet
Kinesiskaläxor...
Nybakade kladdkakemuffins
Det är ju nästan så att jag skrattar åt mig själv. När man sitter med sitt te och helt spontant blir bjuden på opera. Min verklighet uppgår i någon slags drömvärld ibland. En värld som nästan ter sig skrämmande. Jag är glad att detta inte är hela min verklighet, för då skulle jag känna mig alldeles konstig. För det här är inte jag, inte bara i alla fall.
Jag är lika mycket kristen, vänsterpartist, bokmal, ja allt möjligt samtidigt ändå. Att visa sitt jag är svårt. För jag har inte olika jag, jag är samma person hela tiden, det är bara så att jag beter mig olika i olika situationer, men jag, är fortfarande jag.
Så tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar