Det är höst och en ganska udda skara samlas i mumindalen. Snusmumriken, Mymlan, Filifjonkan, Hemulen, Onkelskruttet och den lilla homsan Toft. Men muminfamiljen är inte hemma. Så de andra försöker leva med varandra bäst det går, men det är något som saknas.
Det här är den sista av muminböckerna, och en av mina favoriter.
Trots att muminfamiljen inte är hemma så kretsar i princip allting kring dem. Alla verkar behöva dem som en trygg och fast punkt som alltid finns där. Och när de inte finns där blir allt lite konstigt. Muminfamiljen har blivit någon form av ideal.
Jag tycker den är vemodig på ett fint sätt, men efter ett tag vänder den och blir varmare.
Hejhopp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar